Dagarna går så fort, men ändå så oändligt långsamt!
Jag skriker fast det inte hörs! Är vaken under de tysta och mörka nätterna. När allting är stilla, och inga direkta krav finns. De ljusa o kalla dagarna sitter jag under en filt och försöker känna mig meningsfull men utan framgång. sömnbristen från de vakna natttimmarna gör sig påminda och jag passar på att sova en stund. Sedan kommer ångesten över att man sover bort livet. Vilket liv?
Vända på dyngnet?..

Jag vill känna att jag lever! Nu tar jag nya tag med nya krafter!

// Elin Roos