Jag tänker på livet som ett timglas, tänker på att sanden rinner ner! fortare och fortare går det. När jag var liten kunde man sitta i sanden och leka, leka i flera timmar. Nu sitter jag fast i sanden, rädslan för att det ska bli för mycket sand, att jag ska kvävas finns där hela tiden.
Jag känner trycket över bröstet.
Ovetskapen om att inte veta hur länge sanden ska rinna plågar mig..
Tiden går så fort men ändå så otroligt långsamt.
Jag vet hur jag vill leva, planerar varje dag. Men jag lever i morgondagen. Jag vill leva idag!
//Elin Roos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar